me and you, just us two

Det ær konstigt det hær med saknad. Hur du kan sakna något som inte ens ær befintligt i detta nu. Inte heller har vart på bra mycket længe. Hur du kan sakna ord, tankar, kænslor, berøringar, som du i princip skulle kunna få från vilkan annan mænniska som helst - och kanske æven Har fått. Men ændå, som inte kan berøra en på samma sætt. Det ær något som saknas. Det. Ett liv som ær så långt ifrån mitt nuvarande, ett hjærta som var svagt, knackigt och brustet - hade behøvt en hel del mediciner om det fanns før den typen av smærta. Mitt hjærta nu førtiden - Lite hårt, pulsande, men liksom utan det dær passionerade blodet som pulserar runt. Kanske ær det bættre - sakligare, utan passionen? Kanske trist? Oavsett hur annorlunda saker och ting ær, och hur långt bort jag ær från dær jag startade saknar jag det. Jag saknar kænslan av att alltid ha en trygg famn, oavsett hur trygg den ær (otrygg).