Att vara singel, Part 1

Har hunnit åldras lite, jobbat en del helger, fortsatt spåna framtid och hittat mig själv.
Och så slog det mig nu inför julen, ja jag har inga problem med att behöva splitta upp min tid mellan min familj och någon signifikant andres familj- För den där signifikanta andre personen existerar inte.
Kanske tycker ni att det låter bittert?
Och ja, till och från kanske det är lite bittert.
Jag menar, jag har kommit till den tiden i mitt liv då jag känner att jag kanske inte är ute sent om nätterna lika ofta, jag kanske inte vaknar upp bakfull med ångest och dimmiga minnesluckor från dagen innan. Jag skulle inte ha något emot att spendera min fredags kväll i soffan men den där mannen, äta en god middag, ha sex och somna skedandes. Det skulle faktiskt, helt ärligt, funka rätt bra med min vardag just nu där allt annat bara rullar på liksom av farten. Så singel by choice eller singel för att det blev så?

Sen finns det en annan sida. Och den är något så när som att: Jag trivs rätt bra med mig själv. Jag är bekväm med det, jag har mina rutiner, jag har mitt hem. Jag är självständig. Jag är kontrollfreak och jag skulle ha sjukt svårt för att helt plötsligt behöva prioritera bort andra saker för någon slags pojkvän. För jag är van att alltid bestämma allt själv.
Sen finns det även en liten grej till. Att jag, när jag är i en relation, kan känna att det kanske inte alltid räcker.
Att man är nyfiken på vad som finns där ute, runt hörnet, trots en närvarande trygghet.

Vissa säger då att det är nog för att man inte hittat den där - "The One". Hade man gjort det hade det inte varit relevant vad som finns där ute. Samtidigt så....För min del tror jag det är spänningen.
Att man ska känna att man lever lite grann

Så hur är då livet som singel?
Kort sammanfattat: Skönt att känna att man kan göra precis vad man känner för när och hur man vill, trist att inte ha någon som finns där en söndag.

Så en Söndag pojkvän då?