Vi kan dra, sno en bil - du är fri

Update:

- Har (i princip) fått börja skriva på en avhandling (Livets första (enda?),känns det som). Typ 30 sidor ang läkemedelshantering,kassation,rekvidering,delegering osv - färdigt innan årsskiftet? Check (?!).
- Lyckats slå huvudet i en hylla och fått en bula i pannan, trodde först det var en inåt finne men icke. Misshandlad?
- Även lyckats måla över mina spacklade hål på väggarna med Fel färg. Om det såg förjävligt ut innan ser det ungefär ut som en två-åring slängt lite färg på mina väggar. Kanske är charmigt det med?
- Börjat hata människor igen (jag som precis avslutat detta hatande kapitel av mitt liv).
- Tagit tag i mina synproblem och införskaffat nya glasögon, som jag även (hör och häpna) använder!
- I och med det ovannämda statementet har jag även insett att jag blir äldre och ser framemot födelsedagen som närmar sig med storsteg.
- Börjat snacka swenglish.

- Kollat upp när Rita har namnsdag....

Annars är allt bra. Livet är bra, somliga dagar. Och de andra dagarna som suger raderar vi och går vidare ifrån.
Med detta kortfattade inlägg säger jag bara - You're awesome Dude..

I dare

Att gömma.
Att snöra in sig själv, packa ett hårt lager runt en så det känns tryggt. När man bygger vägg på vägg så att ingen, absolut ingen ska kunna komma inför väggarna och komma in i den mysiga, trygga tillvaron som finns där inne.

Efter ett tag så börjar någon banka lite i väggen, krackelerar en av de yttersta väggarna. Obehaget stiger i takt som ändå känslan av tristess innanför väggarna gör likaså. Tillslut, en vacker dag, kanske alla väggarna är borta. Fram kommer rummet, det öppna rummet som man så försökt gömma, med alla dess brister och skavanker.

Att man känner igen sig är väl en underdrift. Med tiden lär man sig bygga omsig för att överleva, för att klara av livet.
När du väl känner:
"Jag känner mig instängd och uttråkad i mitt trygga rum"
Då vet man.. Då vet man att man överlevt och man kan se tillbaka på sina misstag och erfarenheter med ett leende.

Jag sa förut att jag aldrig vågar, att jag alltid väljer tryggheten framför det otrygga och okända.
Men jag har ändrats.

Jag vågar.

Det regnar genom kragen, står lutad mot en stenstaty.

Onsdag, men det känns redan som helg?
Kan bero på att jag haft långledigt innan samt utbildning. Veckorna blir kortare - tiden går fortare.
Tiden. Som verkar vara det enda som man hakar upp sig på, som man försöker springa ikapp - få Mer av.
Men som man ändå alltid på ett eller annat sätt finner sig stå utan. Eller undrandes -Vad hände med tiden?

inatt festade jag med mina gamla bekantskaper - ja drömmarna var mycket verkliga och för att inte glömma - Märkliga inatt.
Där satt vi, den orginella triangeln och drack, pratade om livet och om kommande barn. Och diskuterade vart det gick fel.
När jag vaknade var det inte med ledsamhet eller ångest, utan enbart förvirring.
Kanske var det någon form av closure?

Så att avrunda dagens jobb och löpträning med Linnlainen kunde inte känts bättre. Där diskuterades bland annat "den perfekta mannen". Vad han har för egenskaper, hur man önskar han skulle vara och vart fan han är.
Slutklämman: En enkel grabb som är snäll, omtänksam och ärlig. En hejjare i sängen och spontan. Är väl inte alltför mkt att begära, eller?
Ja drömma kan man ju få göra ;-)