I dare

Att gömma.
Att snöra in sig själv, packa ett hårt lager runt en så det känns tryggt. När man bygger vägg på vägg så att ingen, absolut ingen ska kunna komma inför väggarna och komma in i den mysiga, trygga tillvaron som finns där inne.

Efter ett tag så börjar någon banka lite i väggen, krackelerar en av de yttersta väggarna. Obehaget stiger i takt som ändå känslan av tristess innanför väggarna gör likaså. Tillslut, en vacker dag, kanske alla väggarna är borta. Fram kommer rummet, det öppna rummet som man så försökt gömma, med alla dess brister och skavanker.

Att man känner igen sig är väl en underdrift. Med tiden lär man sig bygga omsig för att överleva, för att klara av livet.
När du väl känner:
"Jag känner mig instängd och uttråkad i mitt trygga rum"
Då vet man.. Då vet man att man överlevt och man kan se tillbaka på sina misstag och erfarenheter med ett leende.

Jag sa förut att jag aldrig vågar, att jag alltid väljer tryggheten framför det otrygga och okända.
Men jag har ändrats.

Jag vågar.