A gap between two places

En svacka, det skulle jag personligen kalla det.
Hur ska man veta vad man vill göra med sitt liv? Kan man vara helt hundra?

Just nu har jag börjat ifrågasätta en del saker, eller snarare sagt, livet som i just nu.
För tro mig, jag älskar att kunna bestämma över min arbetstid själv och prova på nya saker.

Men i slutändan - Är du inte lite ensam i alla fall? Jo, jag tror nog det...
Det finns fördelar och nackdelar med allt om man tittar ordentligt.
Mitt tillstånd just nu? Så trött, kylskåpet ekar tomt och mina kläder tvättar sig uppenbarligen inte själva. Hej livet.

En någorlunda annanstans

Inatt hade jag en dröm. Kan det vara den nyastartade träningsenergin som gör att man får upp en härlig framtid i huvudet eller är det bara längtan till något nytt?

Det här med att vara kvinna

Har ju sina fördelar, men det jag tänker på nu är framförallt nackdelarna.
Igår var en nackdels-dag för mig i mitt liv som kvinna.
Natten till igår - vaknar av menssmärtor från helvetet - vet inte om jag kommer spy eller gå mitt itu.
Sjuksköterska och allt som jag är försöker jag att hålla mig någorlunda icke-hypokondrisk (vilket är svårt) och undviker att ta tab. in i det längsta.
I ett smärtinferno springer jag upp och rotar ur hela medicin skåpet för att hitta en, EN ipren. Slänger i mig den och släpar mig tillbaka.

Efter typ 1h har det gått över. Ja, att gårdagen började skit är ju liksom tydlig gjort. Sen fortsatte det. Inte nog med att jag inte kunde gå upprätt för att det gjorde så ont så kände jag liksom att 'Nu brister det, Nu går jag sönder' Och då var det inte fysiskt.
Började nästan stor gråta för att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Att det är synd om en när man har mens vet man, men ordningen gick så här:
1. Jag har så ont att jag dör - då börjar man gråta.
2. Att jag ska dö och bara vara 25 är skit sorgligt - gråter ännu mer.
3. Att dö och vara ensam, att inte hittat sin stora kärlek är ännu sorgligare - går det att stoppa?
4. Jag är inte älskad - Ingen älskar mig!!
Ja och där brast det.

Att Fridas bildörr sedan inte öppnades inifrån när jag väl hade tagit mig till affären och jag va tvungen att klättra ut genom backsätet gjorde inte saken bättre.
Allt kändes sedan lite bättre när jag köpte mig själv en choklad bit.

Så för att avrunda.
Att va kvinna kan vara underbart, men när man har mens skiter sig allt och allt är verkligen skit. Vad fan har man gjort för att förtjäna det tänker man.

Och vilken tur det är att hormonerna går upp och ner för idag känns allt mkt lättare.

Humörsvängningar? Nej då.

It's a crazy crazy world out there

Har hela världen blivit fullkomligt tokig??
Exakt så kände jag igår när sak efter sak som kom till mina öron bara väckte exakt samma känsla och tanke: ' Ehm... Vad sa du nu??'

Människor alltså. Om du inte kör över dom fullkomligt verbalt och prackar på dem en massa så drar du undan mattan för någon annan. Alla är väl värda en matta?

(Matta är då inte riktigt en vanlig matta utan kanske snarare en spelgrund liksom, ni hajjar).

kommunikation

I dagen samhälle kommunicerar vi med omvärlden konstant. Genom olika nätverkssidor, som här - Bloggar, instagram, facebook osv osv.
Du är konstant uppkopplad och konstant i kommunikation med andra. Med omvärlden. Du har koll på vad alla andra gör under dagen och vart de varit, deras upplevelser osv. Samtidigt har vi sjukt dåligt kommunikation människor emellan.

Missförstå mig rätt, jag älskar alla dessa kommunikationssätt som vi använder oss av dagligen. Herregud, jag skulle aldrig klara mig utan min mail (kollar den säkerligen 5 ggr per dag) eller facebook eller instagram (kanske om jag var tvungen). Men det känns som att i och med allt detta glider vi längre och längre ifrån varandra som medmänniskor.

Ta bara en sån simpel sak som sms. Ett sms kan tolkas helt annorlunda från person till person och helt beroende på hur personen som skriver sms.et skriver det. Där kan vi snacka om onödiga tjaffs eller irritationer beroende på hur man Tolkar ett sms.
Om du pratade med personen på telefon skulle du höra personens ton och på så sätt avgöra personens intentioner.
Eller ännu bättre, face-to-face då du kan se personens kroppsspråk och ansiktsuttryck.

Att ett litet meddelande, ett litet mail eller en liten kommentar på en bild på facebook eller instagram kan göra en sån skillnad.
Samtidigt som världen går framåt kan jag inte inte tycka att vi även tar ngr steg bakåt.

Så vad vill jag få fram med det här?
Jo att istället för att ta för givet att personen menar si eller så - Fråga personen vad hon/han menar så slipper ni ödsla tid på onödiga tjaffs. Eller, om du inte menar något på ett sätt, skriv det då inte, eller läs igenom det en extra gång innan du skickar det.

Eller ännu bättre - Träffas istället och säger man något (som kan tolkas på ett eller annat sätt) då kanske man tydligare kan se och höra vad personen egentligen säger.


Och nu hoppas jag förövrigt att den här äckelförkylningen som är kvar av influensan släpper greppet snart och att jag snart kan va tillbaka till träningen igen.

Och sen var det två dagar kvar till Alla hjärtans dag - den dagen som singlar känner sig ännu mer singel än vad man egentligen är. Det här med att ensamma människor känner sig dubbelt så ensamma på Julen kan jag faktiskt börja förstå nu när jag jämför den med Alla Hjärtans dag. I och för sig är det ett skämt att jämföra årets största Högtid Julen med en påhittad högtid, men i alla fall.
Jag kommer spendera den jävla dagen på inget annorlunda sätt - Antagligen glo på en film och undra vart min vita riddare tog vägen.
Kommer någon på ett annat sätt för mig att fira så Let me know - Im all ears.

The playbook

Ja så har man legat hemma sen i torsdags med feber,ont i hela kroppen (varje existerande del), tungt huvud och en rinnande näsa och ögon. Med andra ord influensan.
Försökt kurera mig på alla möjliga sätt, är rätt säker på att vitlöken gjort sitt men likväl att de har varit bra att jag inte träffat andra som kunnat känna vitlöksdoften!

Och hittat en ny pojkvän, nämligen netflix. Där har det kollats på romantik,snyftare,skräckisar och how i meet your mother. Vilket har resulterat i att jag beställt båda barneys böcker, inte bara en utan två.
Och inte är det för att kunna göra mina egna knep (eller...?) utan snarare sagt för att se från en annan sida.
Och kanske (kanske) kan jag ge tips och fakta till killar i min bekantskapskrets. Ibland tror jag verkligen att så fort man gillar någon (eller bara tror sig gilla någon för att slippa vara ensam?) försvinner all logik och alla ramar försvinner.

Vad hände med att vara lite mystisk och att faktiskt inte lägga alla korten på bordet?
Ja jag ska ta upp korten i min hand i alla fall och läsa barneys böcker :-) kommer nog ge mig ett par goda skratt!

Nu för resterande delen av kvällen är det någon mysig film på netflix och vila.
Dagens gärning var att gå till Ellbe, handla och gå tillbaka. För en som gick på body pump för mindre än en vecka sen va det oroväckande jobbigt. Men så är det med influensan den skiten!

Ha de!

One and only

Det här med att 'dejta'. Skulle kunna skriva en jävla bok om det, skulle komma ut samtidigt som boken om Killar (Trine som prducent). Nej men ärligt talat nu. Att dejta.
Att göra sig fin, laga mat, ta promenader - försöka hitta samtalsämnen (helst tänka ut några ämnen redan innan så du är förberedd). Försöka lära känna en annan människa, utan press (fast den alltid finns där i bakgrunden på att det Ska bli något mer). För att inte tala om press- Kyssen. När den kommer, när det är rätt läge och Om den ska komma? Pirrar det? Hur vet man det? Hur mycket ska man känna efter? Hur långt ska man gå och på vilken dejt kan man gå längre? Kan man ligga på första dejten?

Ah, jag avskyr att dejta. Jag avskyr dejting världen - därför försöker jag alltid släta över allt och se det som att man enbart lär känna en ny människa - klickar man på något plan så är det tur, antingen får man en ny vän eller kanske någon att dela säng med. Och får du inget av det ovanstående kanske du lärt dig något om dig själv.
Har en del vänner som säger 'men Gud jag älskar att dejta!" - De är oftast de vännerna som varit i ett långt (eller Är) förhållande och alltså inte kommer ihåg dessa känslor. Alternativt att de klickade för dem på första dejten och då hittade dom deras Andra del.

Kanske en del tänker "Men sluta klaga för fan" och ja ni har säkerligen rätt. Men anledningen till att jag ändå gör allt det här, försöker vara pigg och göra sig fräsch, försöker ha ett öppet sinne och träffa nya killar, bara ta det som det kommer - Är ju för att jag Tror att det ska finnas någon för mig där ute, att Han finns. Kanske är jag löjligt naiv och alldeles för påverkad av filmvärlden (för att inte glömma alla tv-serier) men jag kan inte Inte tro att det känts så för alla andra. Man kan ju inte flytta ihop med någon, skaffa barn och gifta sig bara för att "Han är snäll och helt ok". Eller?
Jag vill ha mer än så, bra mycket mer.

För lite mer än två år sedan skrev jag i min förra blogg (doilooklikeisaledrugs) att jag mött min överman.
Att allt kändes liksom fulländat på något sätt, att jag var lycklig. Jag var hundra på att det var Där jag skulle vara. Trots alla tvivel.
Att allt sen föll, både jag som livet runtomkring och tog en helt annan vändning är ingenting som man kan ändra så här i efterhand. Men att saker och ting ändrades kan man säga.

Så, från att ha varit där - där man trodde man skulle vara, till här idag. Att jag fortsätter dejta och pröva mig fram med olika samtalsämnen, utstyrslar, aktiviteter och män är väl inte konstigare än så. Jag vill känna Det där igen. För någonstans borde det ju klicka, även för mig.......Eller?

Som med Rasmus och Benjamin i "Torka Aldrig tårar utan handskar". När de såg varandra så förstod de att 'Det var Han'. Dom hade hittat varandra och behövde inte leta längre. Sånt händer. Inte bara för bögar.

En evighet

Som sjuksköterska finns det en del saker som du behöver för att få en bra vård att fungera.
Först och främst (då bortser jag då från kompetens och det självklara intresset för sina patienter/medmänniskor) är en tydlig läkare som tar tydliga riktlinjer och gör tydliga val i form av behandling - även om det gäller palliativ behandling/vård.

En läkare som ger tydliga instruktioner och som har tagit ställning gällande Målen för vårdvistelsen är A och O för att kunna föra omvårdnadsarbetet i rätt riktning. Det andra som behövs är ett gott och bra samarbete med övrig omvårdnadspersonal så som undersköterskor men likväl sjukgymnaster, arbetsterapeuter osv.

Om detta fallerar, om riktlinjerna inte är tydliga och samarbetet inte fungerar så fungerar ingenting. Att saker och ting bara faller eller att respekten för alla olika professioner inte ses eller bara inte existerar gör att det enda som blir är en jävla soppa.
Och den som blir lidande i slutändan är Patienten.

Därför är det så skönt (faktiskt) att vara bemanningssjuksköterska och på så sätt slippa bli "fast" på ett ställe. Känns en dag skit jobbig och en arbetsplats bara nedtryckt med irritation eller jobbig stämning så vet jag med mig att imorgon är jag på ett annat ställe. Och det för mig är en enorm lättnad. Och likaväl en påminnelse om vad jag inte vill ha.

Sen finns det även arbetsplatser där allt detta (ovan) fungerar som fisken i vattnet, där man känner att alla i teamet jobbar mot exakt samma mål. Så även om omgivningen runtomkring är stressad och pressad vet man att alla här jobbar för samma sak.
Det gör att man ändå kan gå hem och känns sig någorlunda nöjd med sitt arbete och sin insats.

Dagens visdom.

Annars då? Idag är det helg och jag är ledig, så sjukt skönt. Men inte är man oplanerad för det. Nej nej, planer har man alltid. Somliga dagar mer än andra och idag är väl en sån dag.

Jag lever och lär och gråter på kvällarna när jag läser Del två av Torka aldrig tårar utan handskar. Att man kan bli så sjukt jävla berörd.
Förövrigt så är livet bra, sjukt bra.