Det här med att 'dejta'. Skulle kunna skriva en jävla bok om det, skulle komma ut samtidigt som boken om Killar (Trine som prducent). Nej men ärligt talat nu. Att dejta.
Att göra sig fin, laga mat, ta promenader - försöka hitta samtalsämnen (helst tänka ut några ämnen redan innan så du är förberedd). Försöka lära känna en annan människa, utan press (fast den alltid finns där i bakgrunden på att det Ska bli något mer). För att inte tala om press- Kyssen. När den kommer, när det är rätt läge och Om den ska komma? Pirrar det? Hur vet man det? Hur mycket ska man känna efter? Hur långt ska man gå och på vilken dejt kan man gå längre? Kan man ligga på första dejten?
Ah, jag avskyr att dejta. Jag avskyr dejting världen - därför försöker jag alltid släta över allt och se det som att man enbart lär känna en ny människa - klickar man på något plan så är det tur, antingen får man en ny vän eller kanske någon att dela säng med. Och får du inget av det ovanstående kanske du lärt dig något om dig själv.
Har en del vänner som säger 'men Gud jag älskar att dejta!" - De är oftast de vännerna som varit i ett långt (eller Är) förhållande och alltså inte kommer ihåg dessa känslor. Alternativt att de klickade för dem på första dejten och då hittade dom deras Andra del.
Kanske en del tänker "Men sluta klaga för fan" och ja ni har säkerligen rätt. Men anledningen till att jag ändå gör allt det här, försöker vara pigg och göra sig fräsch, försöker ha ett öppet sinne och träffa nya killar, bara ta det som det kommer - Är ju för att jag Tror att det ska finnas någon för mig där ute, att Han finns. Kanske är jag löjligt naiv och alldeles för påverkad av filmvärlden (för att inte glömma alla tv-serier) men jag kan inte Inte tro att det känts så för alla andra. Man kan ju inte flytta ihop med någon, skaffa barn och gifta sig bara för att "Han är snäll och helt ok". Eller?
Jag vill ha mer än så, bra mycket mer.
För lite mer än två år sedan skrev jag i min förra blogg (doilooklikeisaledrugs) att jag mött min överman.
Att allt kändes liksom fulländat på något sätt, att jag var lycklig. Jag var hundra på att det var Där jag skulle vara. Trots alla tvivel.
Att allt sen föll, både jag som livet runtomkring och tog en helt annan vändning är ingenting som man kan ändra så här i efterhand. Men att saker och ting ändrades kan man säga.
Så, från att ha varit där - där man trodde man skulle vara, till här idag. Att jag fortsätter dejta och pröva mig fram med olika samtalsämnen, utstyrslar, aktiviteter och män är väl inte konstigare än så. Jag vill känna Det där igen. För någonstans borde det ju klicka, även för mig.......Eller?
Som med Rasmus och Benjamin i "Torka Aldrig tårar utan handskar". När de såg varandra så förstod de att 'Det var Han'. Dom hade hittat varandra och behövde inte leta längre. Sånt händer. Inte bara för bögar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar