Det här med att vara kvinna

Har ju sina fördelar, men det jag tänker på nu är framförallt nackdelarna.
Igår var en nackdels-dag för mig i mitt liv som kvinna.
Natten till igår - vaknar av menssmärtor från helvetet - vet inte om jag kommer spy eller gå mitt itu.
Sjuksköterska och allt som jag är försöker jag att hålla mig någorlunda icke-hypokondrisk (vilket är svårt) och undviker att ta tab. in i det längsta.
I ett smärtinferno springer jag upp och rotar ur hela medicin skåpet för att hitta en, EN ipren. Slänger i mig den och släpar mig tillbaka.

Efter typ 1h har det gått över. Ja, att gårdagen började skit är ju liksom tydlig gjort. Sen fortsatte det. Inte nog med att jag inte kunde gå upprätt för att det gjorde så ont så kände jag liksom att 'Nu brister det, Nu går jag sönder' Och då var det inte fysiskt.
Började nästan stor gråta för att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Att det är synd om en när man har mens vet man, men ordningen gick så här:
1. Jag har så ont att jag dör - då börjar man gråta.
2. Att jag ska dö och bara vara 25 är skit sorgligt - gråter ännu mer.
3. Att dö och vara ensam, att inte hittat sin stora kärlek är ännu sorgligare - går det att stoppa?
4. Jag är inte älskad - Ingen älskar mig!!
Ja och där brast det.

Att Fridas bildörr sedan inte öppnades inifrån när jag väl hade tagit mig till affären och jag va tvungen att klättra ut genom backsätet gjorde inte saken bättre.
Allt kändes sedan lite bättre när jag köpte mig själv en choklad bit.

Så för att avrunda.
Att va kvinna kan vara underbart, men när man har mens skiter sig allt och allt är verkligen skit. Vad fan har man gjort för att förtjäna det tänker man.

Och vilken tur det är att hormonerna går upp och ner för idag känns allt mkt lättare.

Humörsvängningar? Nej då.