Dine vinger sticker ut i rygga på deg

Att vara borta från vænner och familj och bo i ett litet rum kan va rætt tufft emellanåt.



Du vaknar sjælv, æter frukost (førtillfællet) sjælv, pratar FØR DIG SJÆLV, lagar mat sjælv. Ja sitter hær och skriver sjælv. Det mesta gør du sjælv. Att vara sjælv skræmmer mig inte - herregud jag bor førlika sjælv hemma. Men det ær det hær med ditt sociala liv. Du har ingen att ringa och snacka med (før dyrt till Sverige), du har inget internet i huset, ingen tv, det ær som man inte har någon hand ut till allmænheten liksom.


Enda stunden på dagen som du ær med andra personer ær nær du ær på jobbet.
Det var en hustru till en av mina patienter som gav mig credit idag (ja mamma, man væxer och blir stor). Att mina vingar sticker ut från ryggen - Sånt blir man sjælvklart glad før.
Så nær jag væl træffar mina patienter snackar jag sønder dom, dom uppskattar det dock (hitills) och kanske ær det tur att patienterna byts ut lite dag før dag.



Idag var en jobbig dag, kænslomæssigt. Jag jobbar på som en palliativ lungavdelning, vilket i sig betyder att patienterna som kommer dit mestadels har lungcancer på ett långt framskridet stadie (alt. KOL, dyspné, emfysem osv).
Att møta mænniskor som ær så næra døden, runt hørnet (och som vet om det)kan vara påtagligt jobbigt somliga dagar. Andra dagar kan det gå lættare. Idag var som sagt en jobbig dag. Anhøriga som gråter...det ær svårt att inte gråta sjælv, men så kommer jag på.. Mitt jobb ær många gånger att vara ett stød før andra. Før andra som behøver det.



Kanske ær det æven utvecklande før en sjælv? Jag vet ikke.
Det jag kænner før just nu ær att gå hem, till mitt lilla pyttiga rum och dra tæcket øver huvudet før just idag ær værlden påtagligt orættvis.



// Elin.


P.s Værlden blev lite rættvisare nær Wifi ville fungera och slæppte fram Andrea's røst øver linjen, det gjorde det hela lite enklare <3 D.s