Men än ljuder trumman och än hörs vår sång

Vilken sjuk helg jag haft!
Ja sjuk i bemärkelsen jobb-sjuk. Alltså inget drama som man skapar självmant med för mkt alkohol susandes runt i blodomloppet.
Nej nej, sjuk helg på jobbet. Trodde jag skulle slita av mig allt mitt hår, så tokig höll jag på att bli av allt springande och alla hinder. Men som jag fick höra (och som jag försökt intala mig själv) kanske man växer av utmaningar och blir tryggare i sig själv - Ja hoppas kan man ju alltid.

Så därav är inte jag helt säker på vad det är för dagar längre - för mig är det söndag alt. lördag idag. Min lediga dag.
Sov som en Gud inatt. Utan mardrömmar och utan jobbiga känslostormar. Bara sov, som att flyta runt på ett hav av bomull.
Sen va det till att springa iväg till frissan och få lite välförtjänt färg i håret - nu borde jag klara av sommaren!
Och som den självständiga kvinnan jag blivit (hatar det egentligen) har jag sedan skruvat upp hyllor i mitt kök och klättrat runt.
Att slås av tanken 'Äh vem behöver en man?' är väl ändå rätt...befriande i sig.
Men jag har kommit till en tid i mitt liv när jag vill vara lite bunden och inte helt fri. Men klarar mig fri gör jag ju.

Annars då - börjar värmen komma. Jag har precis klickat hem ett par nya träningsskor och två par converse lagom till sommarn tänkte jag. Den senaste nya bikinin ligger i garderoben och väntar - men den får vänta ett tag till. Det går bra nu. Hur har ni det där ute?

Under ett samtal med Andrea ventilerades en hel del, och jag kom ännu en gång fram till samma slutkläm:
"Vill jag egentligen det? Och hur vet jag vad som är rätt?"
Och hon svarade mig, på kanske precis det sättet som jag omedvetet önskade att hon skulle svara:
"Tänk inte på det. Lev lite. Och sen får du känna efter efteråt. Annars kommer du garanterat aldrig veta".
Hon är klok hon, den där Andrea.

Och visst är det väl så,att man måste leva för att få nya funderingar och tankeställare.



Låt oss gå för långt.